I NAWC har vi en äldre dam som är från Polen. När hon var tonåring hamnade hon i ett ghetto som skickade alla barn till koncentrationsläger. Eftersom hon var stor nog att arbeta fick hon stanna men hennes pappa som pratade även tyska erbjöd sig att åka med barnen för att ge dem en trygghet. Honom såg hon aldrig mer.
Själv fick hon arbeta och såg hur fler och fler försvann, hon var en av de sista kvar i ghettot när de allierade kom och befriade dem. Hon har jobbat ihop med en skola i många år för att sprida kunskap om vad som hände bland annat judarna. De har gjort en pjäs som skildrar hennes tid innan de blev satta i ghettot, denna har sedan spelats in.
Vi var på Holocaust Centre här i London där vi fick träffa fler kvinnor och män som överlevt och som berättade om vad de gör på Holocaust Centre. Filmen var väldigt gripande trots att Helena sa att hon haft tur jämfört med många andra.
English
NAWC has an elderly lady from Poland. When she was young she was in a ghetto that was the just keeping the Jews before they were sent to a concentration camp. As she was old enough she was useful for work and could stay, the rest of the children were sent away. Her father who spoke German offered to accompany the children, she never saw him again.
She had to work hard and saw more and more people disappear, she was among the last ones when the allied came to rescue. She has been speaking in schools to give awareness to what happened to the Jews. She has made a play together with some students that has been filmed.
We went to Holocaust Centre in London to meet other survivers and heard about what they do at the Holocaust Centre. The movie was emotional even if Helena said she was lucky compared to many others.